Självsabotage – varför man förstör det som är bra

Många människor bär på ett självsabotage utan att fullt förstå det själva. Trots att livet börjar bli bättre kan man plötsligt dra sig undan, skapa konflikter, förstöra relationer eller tveka inför möjligheter som egentligen känns rätt.

För den som levt länge med stress, otrygghet, kritik eller känslomässig smärta kan det nästan kännas mer naturligt att vänta på katastrofen än att lita på att något gott får vara kvar. Självsabotage handlar därför ofta mindre om att vilja misslyckas och mer om hur tidigare erfarenheter format nervsystemet, självkänslan och synen på trygghet.

När trygghet känns ovant och gamla sår styr framtiden

För många som levt länge i stress eller destruktiva relationer blir vaksamhet till slut ett normaltillstånd. Kroppen vänjer sig vid att ständigt vara beredd på nästa konflikt, nästa besvikelse eller nästa känslomässiga smäll. När livet sedan börjar fungera bättre kan det paradoxalt nog väcka obehag.

Lugn kan kännas tomt. Kärlek kan kännas osäkert. Stabilitet kan upplevas främmande. Framgång kan väcka oro snarare än glädje.

Bakom detta finns ofta ett nervsystem som under lång tid formats av överlevnad och anpassning till stress, snarare än av trygghet, vila och känslomässig stabilitet.

Självsabotage sker ofta omedvetet

Självsabotage är sällan ett medvetet beslut. Ofta sker det subtilt och gradvis, där gamla överlevnadsmönster påverkar tankar, känslor och beteenden utan att människan fullt ut förstår varför. Det kan exempelvis handla om att:

• dra sig undan när någon kommer för nära
• skjuta upp viktiga saker tills möjligheten försvinner
• skapa konflikter när relationen börjar kännas trygg
• överanalysera positiva situationer
• tvivla på människor som visar omtanke
• tacka nej till möjligheter av rädsla för misslyckande
• förstöra framsteg genom gamla vanor eller impulser
• känna skuld när livet börjar bli bättre
• återvända till destruktiva relationer eller miljöer som känns bekanta
• använda alkohol, mat, shopping, arbete eller andra beteenden för att dämpa inre stress och tomhet
• utveckla självskadebeteenden eller självdestruktiva mönster som ett sätt att hantera starka känslor

Självskadebeteende handlar ofta mindre om en vilja att skada sig själv och mer om ett försök att reglera ett inre kaos, stark ångest, tomhet eller känslor som blivit svåra att bära. För vissa kan den psykiska smärtan bli så överväldigande att fysisk smärta upplevs lättare att hantera eller ger en tillfällig känsla av kontroll och lättnad.

I vardagen kan självsabotage ta sig många olika uttryck. En människa kanske börjar undvika en vän som egentligen bryr sig, skjuter upp viktiga beslut tills möjligheten försvinner eller börjar skapa konflikter just när relationen känns som mest stabil. För vissa visar det sig genom att man överarbetar, isolerar sig, förstör ekonomin. Man börjar alltså fatta destruktiva beslut när livet börjar gå bättre eller återvänder till människor och miljöer som känns bekanta trots att de skapar lidande.

Många beskriver det som att de nästan väntar på katastrofen, även när livet för stunden känns stabilt eller bra. Nervsystemet har under lång tid lärt sig att förbereda sig på fara, vilket gör att lugn och trygghet ibland kan kännas ovant eller svårt att lita på.

Kroppen minns mer än tankarna

Människan fungerar inte bara genom logik. Kroppen, hjärnan och nervsystemet lagrar också erfarenheter, särskilt sådana som varit känslomässigt starka eller långvarigt belastande.

Har man under lång tid levt med exempelvis psykisk stress, otrygga uppväxtförhållanden (som narcissism), kritik, manipulation eller emotionell oförutsägbarhet kan hjärnan gradvis börja tolka trygghet som något främmande. Nervsystemet formas då mer kring överlevnad än trygghet och återhämtning.

För vissa människor kan detta även ha koppling till trauma eller komplex PTSD, även kallat C-PTSD. Till skillnad från trauma som uppstår efter en enskild händelse handlar komplex PTSD ofta om långvarig stress eller relationella erfarenheter där människan under lång tid levt i rädsla, anpassning, känslomässig otrygghet eller ständig vaksamhet.

Det långvariga tillståndet av vaksamhet brukar ibland beskrivas som hypervigilans. Det innebär att nervsystemet hela tiden söker efter tecken på fara, konflikter, avvisanden eller hot i omgivningen. För många sker detta så automatiskt att de knappt märker hur mycket energi som går åt till att läsa av människor, stämningar och situationer.

Kroppen vänjer sig då vid att:

• vara på sin vakt
• förutse konflikter eller avvisanden
• analysera omgivningen för tecken på fara
• anpassa sig efter andra människors känslor och reaktioner
• hålla tillbaka egna behov och känslor

Det gör att kroppen ibland reagerar starkare på lugn än på kaos. För vissa kan trygghet nästan kännas ovant, medan stress och emotionell intensitet upplevs mer bekant för nervsystemet.

Kroppen kan också vänja sig vid höga nivåer av stress och ständig aktivering. Under långvarig stress påverkas bland annat stresshormoner som adrenalin och kortisol, vilket gör att nervsystemet gradvis anpassar sig till ett tillstånd av beredskap och vaksamhet.

När lugnet sedan kommer kan kroppen nästan uppleva understimulering eller osäkerhet eftersom det stillsamma tillståndet känns ovant. För vissa kan det leda till att man omedvetet börjar återskapa stress, konflikter eller oro för att återgå till ett tillstånd som känns mer bekant för nervsystemet.

Tankar och förväntningar påverkar också hur människan upplever både sig själv och omvärlden. Inom psykologin talar man ibland om placebo och nocebo, alltså hur positiva respektive negativa förväntningar kan påverka kroppens och nervsystemets reaktioner.

För den som under lång tid levt med stress, konflikter eller känslomässig smärta kan hjärnan gradvis börja förvänta sig att något kommer gå fel. Kroppen förbereder sig då ofta på fara redan innan något faktiskt hänt. Katastroftankar, oro och inre beredskap blir till slut så invanda att de nästan känns som en del av verkligheten.

Det betyder inte att tankar ensamma skapar verkligheten, men våra förväntningar påverkar ofta hur vi tolkar situationer, reagerar känslomässigt och agerar mot oss själva och andra människor. Därför blir en viktig del av läkningen också att gradvis börja bryta mönstret av ständig katastrofberedskap och lära nervsystemet att trygghet kan få existera utan att något farligt måste hända efteråt.

Vissa människor känner sig därför nästan mer “levande” i stress eftersom det är det tillstånd de vant sig vid under många år. När lugnet sedan kommer kan det uppstå rastlöshet, oro eller en känsla av att något är fel trots att inget egentligen hänt.

Det är också därför självsabotage ofta sker automatiskt. Kroppen och nervsystemet reagerar många gånger utifrån gamla erfarenheter och tidigare överlevnadsmönster, även när livet och omgivningen egentligen förändrats.

Kopplingen till självkänsla och självvärde

Självsabotage hänger ofta ihop med en djupare självbild och ett lågt självvärde. Många som bär på dessa mönster har under lång tid påverkats av kritik, avvisanden, otrygghet, psykisk stress eller relationer där de känt sig nedvärderade, osynliggjorda eller otillräckliga.

När en människa gång på gång fått höra eller känna att hon är fel, svår, värdelös eller “för mycket” kan det gradvis forma både självkänslan och synen på det egna värdet. Till slut kan det bli svårt att fullt ut ta emot kärlek, trygghet, uppskattning eller framgång eftersom det krockar med den inre självbilden. Det kan finnas en djup och ofta omedveten känsla av att:

• man inte är värd att bli älskad
• relationer ändå kommer sluta i smärta
• framgång kommer försvinna
• människor förr eller senare kommer lämna eller svika
• man måste prestera för att ha ett värde

Då kan självsabotaget nästan fungera som ett sätt att bekräfta den gamla självbilden och skapa en känsla av kontroll över det man innerst inne redan förväntar sig.

Bakom självsabotage finns ofta också en djup skam. Det handlar många gånger inte bara om känslan av att ha gjort fel, utan om en upplevelse av att själv vara fel, otillräcklig eller ovärdig kärlek och trygghet.

Skam påverkar ofta både relationer, självkänsla och människans syn på sitt eget värde. För vissa kan det kännas svårt att fullt ut ta emot omtanke, framgång eller närhet eftersom det krockar med den inre bilden av vem man tror sig vara.

Då kan självsabotaget ibland bli ett sätt att omedvetet bekräfta den gamla känslan av att något gott ändå inte kommer vara kvar eller fungera i längden.

Det blir en slags inre logik:
“Det är lika bra att jag förstör det själv innan någon annan gör det.”

För många handlar läkning därför också om att gradvis bygga upp ett mer stabilt självvärde, där människan börjar känna att hon faktiskt förtjänar trygghet, respekt, omtanke och ett liv som fungerar.

Självsabotage i relationer

Relationer är ofta det område där självsabotage blir som tydligast. Det handlar heller inte enbart om kärleksrelationer, utan även om vänskaper, familjerelationer, arbetsrelationer och andra nära sociala band.

En människa som blivit sårad, sviken, kritiserad eller emotionellt otrygg många gånger kan med tiden börja koppla närhet till risk. När en relation blir djupare eller mer betydelsefull aktiveras ofta rädslan för att återigen bli övergiven, avvisad, manipulerad, bedragen eller nedvärderad. Det kan göra att personen:

• testar människor för att se om de verkligen stannar kvar
• drar sig undan när någon kommer för nära
• har svårt att lita på omtanke eller vänlighet
• blir överdrivet misstänksam
• överanalyserar små förändringar i beteenden eller tonfall
• stänger av känslor för att skydda sig själv
• skapar konflikter när relationen börjar kännas trygg
• undviker djupare vänskap eller närhet
• lämnar relationer först för att slippa risken att själv bli lämnad
• isolerar sig för att minska risken för nya känslomässiga sår

I vänskapsrelationer kan självsabotage exempelvis visa sig genom att man slutar svara, avbokar träffar, misstolkar andras intentioner eller känner sig som en belastning trots att omgivningen egentligen bryr sig.

I kärleksrelationer kan det exempelvis handla om att börja tvivla på partnern när relationen känns trygg, tolka små saker som tecken på avvisande eller skapa distans just när närheten börjar fördjupas. För vissa sker detta så automatiskt att de först i efterhand förstår hur rädslan styrt deras beteende.

I vissa fall kan människor också omedvetet dras till relationer och vänskaper som återskapar gamla mönster. Nervsystemet söker sig ofta till det som känns bekant, även när det egentligen är destruktivt. Därför kan kaotiska, känslomässigt otillgängliga eller ensidiga relationer ibland upplevas mer “normala” än trygga och stabila relationer.

När gamla skyddsmekanismer fortsätter styra

Många former av självsabotage har sin grund i gamla försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier. När en människa under lång tid levt med stress, konflikter, otrygghet eller känslomässig smärta anpassar sig både hjärnan och nervsystemet för att hantera tillvaron.

Det kan handla om att ständigt vara vaksam, förbereda sig på besvikelser, hålla känslomässig distans eller försöka behålla kontroll över situationer för att minska risken att bli sårad igen.

Problemet är att dessa mönster ofta lever kvar även när livet förändras.

Samma mekanismer som tidigare hjälpte människan att överleva kan senare börja skapa hinder i relationer, arbete och personlig utveckling. Vaksamheten som en gång skyddade mot kritik eller manipulation kan göra det svårt att slappna av i trygga relationer. Rädslan för att bli sårad kan göra att man drar sig undan människor som egentligen vill väl. Behovet av kontroll kan göra det svårt att våga lita på livet eller andra människor.

Det är därför självsabotage ofta känns motsägelsefullt. En del av människan längtar efter trygghet, kärlek och stabilitet, medan en annan del fortfarande reagerar som om faran när som helst kan återvända.

För vissa handlar självsabotage också om identitet. När en människa under lång tid levt i stress, kamp eller överlevnad kan dessa mönster till slut bli en del av självbilden och vardagen.

Det kan handla om att alltid vara den som klarar sig själv, anpassar sig, räddar andra, håller ihop allt eller ständigt förbereder sig på problem. När livet sedan börjar förändras och bli lugnare kan det uppstå en inre osäkerhet kring vem man är utan kampen, stressen eller rollen man burit under så lång tid.

För vissa människor kan detta också ha koppling till medberoende mönster. När en människa under lång tid vant sig vid att anpassa sig efter andra, ta ansvar för andra människors känslor eller försöka skapa trygghet genom att hjälpa, rädda eller hålla ihop relationer kan dessa beteenden till slut bli en stor del av självbilden och sättet att fungera i vardagen.

Det kan göra att människan får svårt att känna sitt eget värde utan att samtidigt bära ansvar, lösa problem eller sätta andras behov före sina egna. När livet sedan blir lugnare eller relationer börjar förändras kan det uppstå en känsla av tomhet, rastlöshet eller osäkerhet kring vem man är utan den rollen.

För vissa kan lugn därför kännas ovant även på ett identitetsmässigt plan, eftersom hela tillvaron under lång tid kretsat kring att hantera, överleva eller vara på sin vakt.

På så sätt blir självsabotaget ofta ett uttryck för ett nervsystem som fortfarande försöker skydda människan utifrån gamla erfarenheter, trots att omgivningen kanske ser helt annorlunda ut idag.

Vägen ut ur självsabotage

Förändring börjar ofta med medvetenhet. När människan börjar förstå sina egna mönster blir det lättare att se att beteendet sällan handlar om svaghet eller dålig karaktär, utan om inlärda överlevnadsstrategier och automatiska reaktioner som utvecklats över lång tid.

En viktig del i processen handlar om metakognition, alltså förmågan att observera sina egna tankar, känslor och beteenden utifrån. Istället för att automatiskt dras med i impulser, rädsla eller gamla mönster börjar människan gradvis lägga märke till vad som händer inom henne.

Det kan exempelvis handla om att börja se:

• när rädslan för avvisande aktiveras
• varför man drar sig undan när något känns tryggt
• hur kroppen reagerar på stress eller närhet
• vilka situationer som triggar självsabotage
• hur gamla erfarenheter påverkar nuvarande relationer och beslut

Genom ökad självkännedom och medveten närvaro blir det lättare att skapa ett litet mellanrum mellan känsla och handling. I det mellanrummet finns ofta möjligheten att börja välja nya sätt att reagera.

För många blir det också viktigt att få stöd utifrån. När man länge levt i stress, manipulation, kritik eller känslomässig otrygghet kan den egna självbilden och verklighetsuppfattningen påverkas. Samtal med trygga människor, professionellt stöd eller människor med liknande erfarenheter kan hjälpa till att skapa nya perspektiv, förståelse och bekräftelse på det man varit med om.

Radikal acceptans är också en viktig del av läkningen. Det handlar inte om att ge upp eller acceptera destruktiva handlingar, utan om att gradvis börja acceptera att tidigare erfarenheter faktiskt påverkat både nervsystemet, självbilden och sättet man reagerar på i livet.

När människan slutar kämpa mot sina egna känslor, reaktioner och inre sår kan det bli lättare att förstå sig själv med större medkänsla och mindre självkritik. Först då blir det ofta möjligt att börja förändra mönstren på djupet istället för att fastna i skam, motstånd eller självanklagelser.

En viktig del av läkningen handlar också om att gradvis bygga upp självkänslan och självvärdet igen. Att börja känna att det egna värdet inte enbart är kopplat till prestation, anpassning eller att göra andra nöjda. För många handlar processen om att långsamt återfå kontakten med sina egna behov, känslor, gränser och sitt eget människovärde.

Det handlar därför ofta mindre om att “skärpa sig” och mer om att gradvis skapa trygghet i både kropp och sinne. Det kan innebära att:

• börja observera sina egna reaktioner
• förstå sina triggers
• arbeta med självkänslan och självvärdet
• skapa stabila rutiner
• minska stress och överbelastning
• lära sig tåla lugn och trygghet
• sätta gränser mot destruktiva människor
• ta stöd genom samtal och nya perspektiv
• bearbeta tidigare erfarenheter och trauman

För många är det en lång process där nervsystemet gradvis behöver vänja sig vid att livet inte längre ser ut som det gjorde tidigare.

Att vänja sig vid det som är bra

En av de svåraste delarna i läkning är ibland att våga stanna kvar i det som faktiskt fungerar.

Att våga tro på lugnet.
Känna trygghet utan att vänta på katastrofen.
Ta emot kärlek utan att misstänka dolda motiv.
Bygga något långsiktigt utan att förstöra det av rädsla.

För vissa kan det handla om något så enkelt och samtidigt svårt som att våga stanna kvar i en trygg relation, tacka ja till nya möjligheter eller låta livet fungera utan att omedvetet skapa nya konflikter eller problem.

Självsabotage handlar därför ofta mindre om att människan vill må dåligt och mer om att hon under lång tid levt i ett tillstånd där trygghet aldrig riktigt känts säker.