Fawning, när överlevnadsstrategin blir att anpassa

Fawning är en överlevnadsstrategi som innebär att en människa försöker skapa trygghet genom att anpassa sig till andra. Det kan handla om att vara till lags, undvika konflikter, sätta andras behov framför sina egna, ta ansvar för andras känslor och försöka förebygga sådant som skulle kunna leda till kritik, ilska eller avvisande.

Utifrån kan personen framstå som omtänksam, hjälpsam, förstående och ovanligt hänsynsfull. Det kan också vara någon som sällan säger nej, har svårt att uttrycka missnöje eller verkar ha en närmast instinktiv förmåga att känna av vad andra behöver.

Men bakom anpassningen kan det finnas något helt annat än ett fritt val. För vissa har det blivit ett sätt att hantera rädsla, otrygghet och tidigare erfarenheter av relationer där det inte funnits utrymme att uttrycka egna behov eller känslor.

Fawning är särskilt intressant att förstå i samband med långvarig stress, traumatiska erfarenheter, medberoende och uppväxt i familjer där kärlek, bekräftelse och trygghet varit villkorade. Det kan också bli ett mönster som följer med in i vuxna relationer, där personen fortsätter att anpassa sig även när den ursprungliga faran inte längre finns kvar.

Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att någon saknar en egen vilja eller personlighet. Snarare kan det handla om att den egna viljan under lång tid fått stå tillbaka för behovet av att känna sig trygg.

Bakgrunden till begreppet Fawning

Begreppet fawning kommer från det engelska verbet to fawn, som ungefär betyder att fjäska, krypa för eller inställsamt försöka vinna någons välvilja. Inom traumapsykologin används det för att beskriva ett anpassnings- och underkastelsebeteende som kan utvecklas när en människa försöker minska risken för hot genom att göra sig till lags.

Begreppet förknippas framför allt med den amerikanske psykoterapeuten och författaren Pete Walker. I sin artikel Codependency, Trauma and the Fawn Response från 2003 beskrev han fawning som en fjärde traumarelaterad försvarsreaktion, vid sidan av fight, flight och freeze. Han utvecklade resonemanget ytterligare i sin bok Complex PTSD: From Surviving to Thriving.

De fyra reaktionerna brukar beskrivas så här:

• Fight/kamp: Att försvara sig genom motstånd, konfrontation eller ilska.
• Flight/ flykt: Att försöka komma undan hotet genom att lämna situationen eller hålla sig sysselsatt och undvika det som väcker obehag.
• Freeze/frysreaktion: Att bli passiv, stelna, stänga av eller få svårt att agera när situationen upplevs som övermäktig.
• Fawn/anpassning: Att försöka minska hotet genom att vara till lags, lugna den andra personen och anpassa sig efter dennes behov och förväntningar.

Det är viktigt att förstå att dessa reaktioner inte är fyra fasta personlighetstyper. En och samma människa kan reagera på olika sätt beroende på situation, tidigare erfarenheter och hur hotfull omgivningen upplevs. En person kan exempelvis först försöka resonera och lugna någon, sedan bli passiv och till slut försöka ta sig därifrån.

Fawning är inte heller en egen psykiatrisk diagnos eller en officiellt fastställd femte kategori i någon diagnostisk manual. Det är ett begrepp som används för att beskriva ett möjligt sätt att hantera upplevda hot och långvarig otrygghet.

Hur fawning kan utvecklas

Fawning kan utvecklas när en människa upprepade gånger erfar att det är säkrare att anpassa sig än att uttrycka vad personen själv känner, tycker eller behöver.

Det kan börja redan under barndomen. Ett barn som växer upp med en förälder som är oberäknelig, känslomässigt frånvarande, kontrollerande eller lätt blir arg kan tidigt lära sig att läsa av omgivningen. Barnet märker kanske att vissa ord, frågor eller beteenden leder till irritation, bestraffningar, kyla eller avvisande. Andra beteenden kan däremot skapa tillfällig värme och uppskattning. Med tiden kan barnet utveckla en strategi där det försöker ligga steget före. Det lär sig att känna av förälderns humör, anpassa sina önskemål och undvika sådant som riskerar att skapa konflikt. Det kan exempelvis handla om att:

• Vara extra snäll och hjälpsam när en förälder är irriterad.
• Försöka muntra upp en vuxen som är ledsen eller arg.
• Undvika att berätta om egna problem för att inte belasta familjen.
• Ta på sig skulden för konflikter för att återställa lugnet.
• Försöka vara duktig och kravlös för att få uppskattning.
• Hålla tillbaka ilska, besvikelse och egna åsikter.

Barnet behöver inte ens vara medvetet om att det gör dessa saker för att skydda sig. Anpassningen kan gradvis bli ett automatiskt sätt att fungera.

En särskilt betydelsefull omständighet man bör ha med i åtanke, är att barnet är beroende av sina föräldrar. Det kan inte enkelt lämna situationen, byta familj eller skapa den trygghet som saknas på egen hand. Att försöka få den vuxne att bli nöjd kan därför bli ett mer tillgängligt alternativ än att protestera eller dra sig undan.

Här finns en tydlig koppling till parentifiering, där barnet får ta ett ansvar som egentligen tillhör den vuxne. Barnet blir kanske den som tröstar, medlar, lyssnar och försöker hålla familjen samman. Den egna rollen som barn får mindre utrymme. Det som från början var en anpassning till en svår uppväxtmiljö kan senare bli ett invant beteendemönster även i relationer där det inte längre finns samma beroende eller hot.

När anpassningen blir ett automatiskt beteende

En person som utvecklat fawning kan ha svårt att skilja mellan vad den själv vill och vad den tror förväntas av omgivningen. Det kan exempelvis uppstå en situation där någon frågar vad personen vill göra. Svaret kommer nästan automatiskt: Det spelar ingen roll, vi kan göra som du vill.

Det kan verka obetydligt, men när samma sak upprepas i många sammanhang blir konsekvensen att den egna viljan successivt får allt mindre plats. Personen kanske inte ens vet vad den föredrar längre. Den har blivit så van vid att anpassa sig att frågan om egna behov känns främmande.

Ett annat vanligt inslag är att personen försöker förebygga andras negativa reaktioner. Det kan innebära att noggrant välja ord, formulera meddelanden flera gånger, be om ursäkt i förväg eller lägga mycket energi på att försäkra sig om att ingen har blivit besviken.

Ibland kan det räcka med en förändring i någons tonläge eller ett kort svar för att skapa oro. Personen börjar fundera på vad den kan ha gjort fel och hur situationen ska rättas till. Det här kan också innebära att man ber om ursäkt trots att man inte har gjort något fel, förklarar sig överdrivet mycket eller tar ansvar för missförstånd som egentligen borde hanteras gemensamt.

Det är inte alltid den andra personen har ställt några krav. Anpassningen kan ha blivit så automatiserad att individen själv börjar förutse och tillgodose andras förväntningar innan de ens har uttryckts.

Vanliga tecken på fawning

Fawning kan ta sig olika uttryck, men några återkommande beteenden är:

• Svårt att säga nej, även när man egentligen inte vill eller orkar.
• Rädsla för att göra andra besvikna eller arga.
• Överdriven hänsyn till andras känslor och reaktioner.
• Automatiskt ta på sig skulden vid konflikter.
• Att be om ursäkt för sådant man inte ansvarar för.
• Anpassa åsikter och beteenden efter vem man umgås med.
• Undvika att uttrycka kritik eller missnöje.
• Att känna skuld när man prioriterar sina egna behov.
• Försöka lösa andras problem för att återställa lugnet.
• Ha svårt att identifiera och uttrycka egna känslor.
• Att känna ett starkt behov av att bli omtyckt och accepterad.
• Vara särskilt uppmärksam på förändringar i tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk.
• Känna oro när någon är tyst, avståndstagande eller verkar missnöjd.
• Stanna kvar i relationer som orsakar lidande eftersom det känns svårare att lämna än att fortsätta anpassa sig.

Det är inte nödvändigt att känna igen sig i samtliga punkter. Fawning är ett beskrivande begrepp och beteendena kan också förekomma vid exempelvis social osäkerhet, ångest, låg självkänsla och andra former av otrygghet.

Hypervigilans, att aktivt läsa av omgivningen

En särskilt tydlig koppling finns mellan fawning och hypervigilans, som innebär ett förhöjt vaksamhetstillstånd där nervsystemet och uppmärksamheten är inställda på att upptäcka möjliga hot. Personen kan bli ovanligt uppmärksam på små förändringar i omgivningen, exempelvis tonfall, ansiktsuttryck, rörelser och stämningar.

I en otrygg uppväxt kan detta ha varit ett sätt att försöka förutse vad som skulle hända. Om en förälders humör snabbt kunde förändras blev det betydelsefullt att upptäcka tidiga tecken på irritation eller missnöje.

När hypervigilans kombineras med fawning uppstår ett mönster där personen inte bara upptäcker andras känslor, utan också känner ett starkt behov av att göra något åt dem. En suck kan tolkas som ett tecken på missnöje. Ett kort meddelande kan väcka oro. En förändrad blick kan leda till att personen börjar analysera sitt eget beteende.

Därefter kommer anpassningen. Personen kanske blir extra tillmötesgående, frågar om något är fel, ber om ursäkt eller försöker muntra upp den andra. Det blir ett slags inre beredskap där mycket energi går åt till att hålla koll på omgivningen och förebygga situationer som skulle kunna skapa otrygghet.

Det kan vara svårt att koppla av även när det inte finns någon konkret anledning till oro. Kroppen kan fortsätta vara beredd på att något ska hända. Här finns också en koppling till långvarig stress och C-PTSD (komplex PTSD). Upprepade traumatiska erfarenheter och långvarig otrygghet kan påverka hur en människa reagerar på stress och uppfattar relationella situationer. Fawning kan då vara ett av flera sätt att försöka hantera sådana erfarenheter.

Medberoende

Fawning har många beröringspunkter med medberoende. Båda kan innebära att individen anpassar sig efter andra, tar ett överdrivet ansvar för omgivningens välbefinnande och har svårt att sätta gränser.

Skillnaden är framför allt att begreppen beskriver olika saker. Medberoende används för att beskriva ett bredare relationsmönster där den egna tillvaron i hög grad kretsar kring någon annan. Fawning beskriver mer specifikt en överlevnadsstrategi där anpassning och tillmötesgående används för att försöka minska upplevda hot och skapa trygghet.

De kan därför förekomma samtidigt och förstärka varandra. En person med sådana mönster kan exempelvis leva i en relation där den ständigt försöker förstå, ursäkta och hjälpa sin partner. Om partnern blir arg eller drar sig undan uppstår en stark oro. Istället för att uttrycka sin egen besvikelse försöker personen återställa kontakten genom att be om ursäkt, visa förståelse eller erbjuda ännu mer stöd.

Det kan utvecklas till en tillvaro där den ena personens känslor och behov ständigt får företräde.

Det finns också en koppling till people pleasing, alltså beteendet att försöka göra andra nöjda på bekostnad av sig själv. En person kan vara en people pleaser utan att ha utvecklat fawning som traumarelaterad överlevnadsstrategi. Men när behovet av att vara till lags bottnar i rädsla, tidigare otrygghet och en stark beredskap inför andras reaktioner finns tydliga överlappningar.

Stockholmssyndromet

Det finns intressanta beröringspunkter mellan fawning och det som brukar kallas Stockholmssyndromet. Båda begreppen handlar om hur en människa kan reagera när en person befinner sig i en situation där någon annan har makt över hennes trygghet, frihet eller känslomässiga välbefinnande.

Vid fawning försöker personen minska risken för konflikter, ilska eller andra negativa reaktioner genom att anpassa sig. Vid det som beskrivs som Stockholmssyndromet kan det även utvecklas en känslomässig bindning till den person som utgör hotet. Personen kan börja visa förståelse, lojalitet eller sympati för förövaren och ibland försvara dennes beteende.

En möjlig gemensam nämnare är att den utsatta försöker hantera en situation där det inte upplevs finnas någon enkel väg ut. Om någon är beroende av en annan persons välvilja för att känna sig trygg kan det bli betydelsefullt att hålla den personen på gott humör. Det kan innebära att man lär sig vilka beteenden som uppskattas, undviker sådant som väcker irritation och försöker skapa positiva stunder även under mycket svåra förhållanden.

I en sådan situation kan anpassningen gradvis bli mer omfattande. Den utsatta kanske börjar tona ned det som hänt, ursäkta den andras beteende eller fokusera mer på personens positiva sidor än på de handlingar som orsakar lidande. Det behöver inte betyda att personen saknar insikt om situationens allvar. Det kan också vara ett sätt att hantera en verklighet som känns alltför svår eller hotfull att konfrontera fullt ut.

Det finns också en koppling till traumabindning, där växlingar mellan kränkningar, rädsla, närhet och tillfällig uppskattning kan bidra till att en stark känslomässig bindning utvecklas.

En person som använder fawning kan exempelvis försöka förebygga nästa konflikt genom att vara extra tillmötesgående. Om den andra personen därefter visar värme eller uppskattning kan det skapa en stark lättnad. Den positiva reaktionen blir särskilt betydelsefull eftersom den föregåtts av oro och otrygghet.

Det är dock viktigt att inte likställa dessa fenomen. Stockholmssyndromet är inte en etablerad psykiatrisk diagnos och begreppet har diskuterats och kritiserats inom forskningen. Det finns inte heller stöd för att alla som anpassar sig till en hotfull person utvecklar en känslomässig bindning till denne.

Gemensamt är däremot att människans reaktioner i utsatta situationer inte alltid handlar om att kämpa emot eller försöka fly. Ibland blir anpassning, samarbete och försök att upprätthålla en relation de sätt som personen använder för att hantera en situation som upplevs sakna andra möjligheter.

I relationer med narcissistiska och manipulativa personer

Fawning blir särskilt intressant när man tittar på relationer där den ena personen använder kontroll, skuldbeläggning, manipulation eller känslomässig bestraffning. En människa som redan har lärt sig att anpassning skapar trygghet kan få särskilt svårt att hantera en partner som reagerar starkt på motstånd, ifrågasättanden eller självständighet.

Det kan börja med till synes små saker. Personen lär sig vilka ämnen som bör undvikas, vilka åsikter som inte bör uttryckas och hur mycket utrymme det är möjligt att ta utan att riskera en negativ reaktion. Med tiden kan anpassningen bli omfattande. Man kanske slutar träffa vissa vänner eftersom partnern ogillar dem. Man låter bli att ta upp problem för att slippa en konflikt. Man ändrar sina planer, ursäktar partnerns beteende inför andra och börjar ifrågasätta sina egna upplevelser.

I en sådan relation kan fawning fungera som ett sätt att försöka hålla situationen under kontroll. Personen försöker hitta rätt ord, rätt tonläge och rätt beteende för att undvika att något ska gå fel.

Men det finns en grundläggande svårighet: om den andra personen återkommande använder ilska, tystnad, kritik eller skuldbeläggning för att få sin vilja igenom går det inte att skapa en varaktig trygghet genom att anpassa sig ännu mer. Det som tillfälligt kan minska en konflikt riskerar istället att förstärka ett ensidigt förhållande där den ena personen får allt mindre utrymme.

Gaslighting och förlusten av tillit till den egna upplevelsen

En annan koppling finns till gaslighting. Om någon återkommande förnekar händelser, förvränger samtal, ifrågasätter ens minne eller framställer en som överkänslig kan det bli allt svårare att lita på sin egen bedömning.

För en person med fawning-tendenser kan detta bli särskilt påfrestande. Den egna uppfattningen får stå tillbaka för den andras version av verkligheten. Istället för att tänka att partnerns beteende är orimligt börjar personen fråga sig om den själv har missförstått, överreagerat eller uttryckt sig fel.

Det kan uppstå ett starkt behov av att förklara sig, bevisa sina goda avsikter och återupprätta den andras förtroende. Man försöker helt enkelt bli den person som den andra vill att man ska vara. Det här kan leda till en gradvis förlust av självtillit och en allt större osäkerhet kring de egna känslorna och behoven.

Traumabindning

Fawning kan också samverka med traumabindning. I en relation där närhet och uppskattning växlar med kyla, kritik, avvisande eller kränkningar kan personen börja lägga allt större kraft på att återfå de positiva stunderna.

När partnern är nöjd och relationen fungerar uppstår en tillfällig lättnad. När avståndet eller konflikterna återkommer ökar ansträngningarna att återställa närheten. Det kan bli en återkommande cykel.

1. En konflikt, kränkning eller period av känslomässig kyla uppstår.
2. Personen känner oro och försöker förstå vad som har hänt.
3. Anpassning, ursäkter och försök att tillmötesgå partnern följer.
4. Partnern blir återigen varm eller visar uppskattning.
5. Lättnaden skapar hopp om att relationen ska bli bra.
6. Ett nytt tillfälle av kritik, avvisande eller kontroll uppstår.

Den tillfälliga förbättringen kan då upplevas som ett bevis på att anpassningen fungerar. Personen tänker kanske att om den bara blir lite mer förstående, tålmodig eller uppmärksam kommer relationen äntligen att bli stabil.

Det är en av anledningarna till att det kan vara så svårt att lämna destruktiva relationer. Man försöker inte bara behålla en relation, utan också återskapa den trygghet och närhet som ibland faktiskt har funnits.

Varför fawning kan bli så utmattande

Att hela tiden anpassa sig efter omgivningen kräver energi, även när beteendet inte är särskilt synligt för andra. Den som lever med fawning kan ägna mycket tid åt att tänka på hur andra mår, vad de förväntar sig och hur de kan tänkas reagera. Det kan handla om att gå igenom tidigare samtal, fundera på om något blev fel eller planera hur nästa kontakt ska hanteras.

Samtidigt finns ofta en inre konflikt mellan vad personen egentligen känner och vad den väljer att visa. Man kan vara arg men ändå le. Vara ledsen men säga att allt är bra. Vara besviken men istället trösta den som har gjort en besviken.

Det kan också vara svårt att känna igen den egna ilskan. När man under lång tid har lärt sig att ilska och motstånd kan leda till otrygghet kan känslan tryckas undan eller vändas inåt. Det är inte ovanligt att det istället uppstår självkritik, skuld, oro eller en känsla av att aldrig riktigt räcka till.

På längre sikt kan den ständiga beredskapen bidra till långvarig stress, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och känslomässig utmattning. För personer med långvariga traumatiska erfarenheter kan detta också ingå i en mer omfattande symtombild med exempelvis hypervigilans och andra uttryck för komplex PTSD.

Det är dock viktigt att inte förklara all utmattning eller psykisk ohälsa med fawning. Det finns många möjliga orsaker och överlappande tillstånd.

Skillnaden mellan omtanke och fawning

Det är viktigt att skilja mellan genuin omtanke och ett anpassningsbeteende som drivs av rädsla. Att vara empatisk, hjälpsam och hänsynsfull är i grunden positiva egenskaper. I fungerande relationer finns utrymme att ta hänsyn till varandra utan att någon behöver förlora sig själv.

Den avgörande skillnaden handlar ofta om friheten att välja. En person som visar omtanke kan hjälpa någon annan utan att känna sig tvungen. Personen kan säga nej, uttrycka en avvikande åsikt och acceptera att någon blir besviken.

Vid fawning kan samma handlingar istället drivas av en inre övertygelse om att det inte är säkert att göra någon missnöjd. Man hjälper inte enbart för att man vill, utan för att man känner att man måste.

Det kan vara svårt att upptäcka skillnaden eftersom beteendet på ytan kan se likadant ut. Två människor kan exempelvis vara lika hjälpsamma, men ha helt olika upplevelser bakom sitt agerande. Den ena känner glädje i att hjälpa. Den andra känner oro inför vad som skulle hända om den lät bli. Det är därför inte graden av omtanke som avgör, utan vad som händer inom personen när den egna viljan står i konflikt med någon annans förväntningar.

Att återta rätten till sina egna behov

Att förändra ett invant anpassningsmönster handlar inte om att bli mindre omtänksam eller börja sätta sig själv framför alla andra. Det handlar om att kunna visa omtanke utan att samtidigt behöva överge sig själv. För den som under lång tid har använt anpassning för att skapa trygghet kan förändringen däremot vara förknippad med ett betydande obehag.

Att säga nej kan väcka skuld. Att uttrycka en avvikande åsikt kan skapa oro. Att inte försöka lösa någon annans problem kan ge en känsla av att man sviker. Det är viktigt att förstå att dessa reaktioner inte nödvändigtvis betyder att man gör något fel. De kan vara kopplade till gamla erfarenheter där det faktiskt fick negativa konsekvenser att sätta gränser.

Några områden som kan vara betydelsefulla i förändringsarbetet är att börja uppmärksamma den automatiska anpassningen. Lägg märke till när du säger ja trots att du vill säga nej, ber om ursäkt utan anledning eller försöker lösa någon annans känslor. Att upptäcka beteendet är ett första steg mot att kunna välja annorlunda.

Återupptäck dina egna behov. Fråga dig själv vad du faktiskt tycker, känner och vill, innan du tar reda på vad andra förväntar sig. Det kan vara ovant för den som länge har satt omgivningen först.

Lär dig skilja mellan ansvar och överansvar. Du kan visa förståelse för någon annans känslor utan att ta ansvar för att personen alltid ska må bra. Andra människor har också ett eget ansvar för hur de hanterar besvikelse, frustration och konflikter.

Öva på gränssättning i mindre situationer. Att säga nej behöver inte börja med stora och svåra konfrontationer. Det kan handla om att uttrycka en egen önskan, avstå från något eller låta någon annan fatta ett beslut utan att automatiskt anpassa sig.

Acceptera att alla inte kommer att vara nöjda. En viktig del av förändringen är att upptäcka att en annan människas besvikelse inte automatiskt innebär att du har gjort något fel.

Arbeta med den bakomliggande otryggheten. Om anpassningen har utvecklats genom långvariga traumatiska erfarenheter kan det behövas mer än en beteendeförändring. Att förstå uppväxtförhållanden, anknytningsmönster, stressreaktioner och tidigare relationserfarenheter kan vara betydelsefullt. Samtalsstöd eller annan lämplig behandling kan hjälpa till i processen.

Det är också viktigt att ta hänsyn till den faktiska situationen. Om någon lever med en hotfull eller kontrollerande person kan anpassningen fortfarande vara ett sätt att skydda sig. Då är det inte rimligt att kräva att personen ska börja konfrontera eller sätta gränser utan att först ta hänsyn till sin säkerhet.

När man börjar förändras kan omgivningen reagera

En aspekt som ibland glöms bort är att förändringen inte alltid uppskattas av omgivningen. Om en person under många år har varit den som alltid ställer upp, tar ansvar, ber om ursäkt och försöker hålla alla nöjda kan omgivningen ha vant sig vid detta. När personen börjar säga nej, uttrycka egna åsikter eller slutar ta ansvar för andras problem kan det uppstå reaktioner.

Vissa blir förvånade. Andra blir besvikna eller irriterade. I mer destruktiva relationer kan förändringen mötas av skuldbeläggning, tystnad, kritik eller försök att återupprätta den tidigare ordningen. Det kan vara särskilt svårt för den som redan har en stark rädsla för konflikter och avvisande.

Därför är det viktigt att inte tolka varje negativ reaktion som ett tecken på att man borde återgå till sitt gamla beteende. En fungerande relation behöver kunna rymma två människors behov, åsikter och gränser. Om relationen bara fungerar när den ena personen anpassar sig är det något som behöver uppmärksammas.

Fawning handlar ytterst om att hitta tillbaka till sig själv

Människor utvecklar olika sätt att hantera otrygghet. Vissa lär sig att kämpa emot, andra att dra sig undan eller stänga av. För andra blir anpassningen den mest tillgängliga vägen till trygghet.

Det är viktigt att förstå sammanhanget bakom dessa beteenden. En människa som ständigt försöker göra andra nöjda behöver inte sakna självkänsla, självständighet eller en egen vilja. Det kan vara en person som under lång tid har lärt sig att de egna behoven innebär en risk.

Men det som en gång hjälpte någon att hantera en svår situation kan senare bli ett hinder för att leva ett självständigt liv. När anpassningen fortsätter långt efter att den ursprungliga situationen har förändrats kan personen hamna i relationer där den egna rösten nästan helt försvinner.

Att läka handlar därför inte om att sluta vara empatisk, förstående eller omtänksam. Det handlar om att också rikta dessa egenskaper mot sig själv. Att kunna säga nej utan att känna sig som en dålig människa. Att kunna uttrycka missnöje utan att automatiskt förvänta sig ett avvisande. Att kunna vara sig själv även när någon annan tycker annorlunda och kanske framför allt, att förstå att trygghet i en relation inte ska behöva förtjänas genom ständig anpassning.

Källhänvisningar