Stockholmssyndromet – att utveckla band till sin förövare

Stockholmssyndromet är ett begrepp som används för att beskriva en psykologisk reaktion där en person som befinner sig i en hotfull, kontrollerande eller fångenskapliknande situation utvecklar positiva känslor, lojalitet eller stark anknytning till den person som utsätter henne eller honom för fara. Det kan handla om att försvara förövaren, tona ned det som har hänt, känna tacksamhet för små tecken på vänlighet eller till och med uppleva att den egna tryggheten är beroende av förövaren.

Begreppet förknippas framför allt med gisslansituationer, men används också i diskussioner om våld i nära relationer, psykisk misshandel, människohandel och andra situationer där en person under lång tid lever under stark kontroll och beroende.

Det handlar om ett komplicerat psykologiskt förhållande där rädsla, beroende, överlevnadsstrategier och känslomässig anknytning kan samverka. Den utsatta kan uppleva att förövaren både är den som skapar hotet och den enda person som för tillfället kan minska det.

Stockholmssyndromet inte är en formellt fastställd psykiatrisk diagnos. Begreppet har fått stor spridning, men dess vetenskapliga grund och användbarhet är omdiskuterade. Det finns också andra psykologiska begrepp som kan förklara liknande reaktioner, exempelvis traumabindning, inlärd hjälplöshet och anknytningsrelaterade överlevnadsstrategier.

Bakgrunden: gisslandramat på Norrmalmstorg 1973

Begreppet Stockholmssyndromet uppstod i samband med ett uppmärksammat bankrån och gisslandrama i Stockholm år 1973. Den 23 augusti tog rånaren Jan-Erik Olsson sig in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Han var beväpnad och tog fyra personer som gisslan. Han krävde bland annat pengar, en flyktbil och att Clark Olofsson som satt på anstalt skulle föras till banken.

Under de sex dagar som gisslandramat pågick utvecklades ett ovanligt förhållande mellan gisslan och förövarna. Flera av de tillfångatagna personerna uppvisade beteenden som överraskade både polis och omgivning. De uttryckte oro för hur polisen skulle agera, visade förståelse för gisslantagarnas situation och tycktes i vissa avseenden känna större tillit till dem än till myndigheterna som försökte befria dem. När dramat avslutades den 28 augusti greps gärningsmännen och gisslan kunde lämna banken.

Händelsen väckte stor uppmärksamhet, inte minst på grund av hur några av gisslan hade reagerat. Psykiatern och kriminologen Nils Bejerot, som följde händelseutvecklingen, kom att förknippas med benämningen Stockholmssyndromet. Begreppet spreds därefter internationellt och började användas för att beskriva liknande psykologiska reaktioner vid gisslantagningar.

Händelsen blev startpunkten för ett begrepp som kommit att användas långt utanför den ursprungliga gisslansituationen.

Hur en sådan känslomässig bindning uppstår

För att förstå fenomenet behöver man utgå från den utsattas situation. När en människa befinner sig i en situation där någon annan kontrollerar hennes säkerhet, rörelsefrihet och möjligheter att fatta egna beslut förändras förutsättningarna för hur en person agerar.

I en situation där det finns ett verkligt hot kan det bli avgörande att försöka förstå förövarens beteende, förutse humörförändringar och undvika sådant som riskerar att utlösa aggression. Den utsatta kan börja anpassa sig efter förövarens behov och försöka skapa en så förutsägbar tillvaro som möjligt. Om förövaren exempelvis växlar mellan hotfullhet och vänlighet kan även små positiva handlingar få stor betydelse. Det kan handla om att förövaren:

• Låter den utsatta få mat, vatten eller möjlighet att vila.
• Visar tillfällig vänlighet efter hotfulla situationer.
• Avstår från att använda våld vid ett tillfälle då den utsatta förväntat sig det.
• Ger löften om att situationen snart ska förändras.
• Visar omsorg eller förståelse efter att själv ha orsakat rädsla.

För en utomstående kan det framstå som märkligt att den utsatta känner tacksamhet för sådant som egentligen borde vara en självklarhet. Men i en situation där någon annan kontrollerar ens grundläggande trygghet kan små lättnader upplevas som mycket betydelsefulla.

Det kan också uppstå en psykologisk förskjutning där den utsatta börjar betrakta förövaren som en person som går att förstå, påverka eller till och med skydda sig genom att samarbeta med. Det handlar om en anpassning till en situation där möjligheterna att påverka eller lämna är starkt begränsade.

Överlevnadsstrategier och anpassning

Människans nervsystem är utvecklat för att hantera hot. Vid fara kan olika försvarsreaktioner aktiveras, exempelvis kamp, flykt eller frysreaktioner. Det finns också beteenden som innebär att en person försöker lugna, blidka eller anpassa sig till den som utgör hotet.

Det sistnämnda brukar på engelska beskrivas som appeasement eller ibland fawning. Det kan exempelvis innebära att den utsatta försöker vara tillmötesgående, visa förståelse och undvika konflikter för att minska risken för ytterligare hot eller våld.

Det är en viktig skillnad mellan att frivilligt acceptera en annan människas beteende och att anpassa sig därför att situationen upplevs som farlig. En person kan alltså uppvisa lojalitet, vänlighet och tillgivenhet utan att det innebär att hon eller han känner sig trygg eller egentligen vill ha relationen.

Forskare har också diskuterat om beteenden som tidigare beskrivits som Stockholmssyndrom bättre kan förstås som överlevnadsstrategier. Begreppet appeasement har bland annat föreslagits som ett alternativ för att beskriva hur människor försöker minska hot genom att lugna den person som kontrollerar situationen.

Stockholmssyndromet i destruktiva relationer

Även om Stockholmssyndromet ursprungligen förknippades med gisslantagningar har begreppet kommit att användas i samband med destruktiva relationer, våld i nära relationer och psykisk misshandel. Det finns likheter mellan situationerna, framför allt när en person under lång tid lever med rädsla, kontroll, beroende och begränsade möjligheter att påverka sin tillvaro.

I en destruktiv parrelation kan den utsatta successivt börja anpassa sig efter partnerns beteende. Det kan exempelvis visa sig genom att personen försvarar partnern inför familj och vänner, tonar ned allvarliga händelser eller känner skuld när andra ifrågasätter relationen. Förövarens beteende får ofta olika förklaringar. En svår barndom, psykisk ohälsa, arbetsrelaterad stress eller tidigare traumatiska erfarenheter kan användas för att förstå och ursäkta sådant som egentligen är oacceptabelt.

I relationer där det förekommer narcissistiska drag eller antisociala drag kan kontroll, manipulation, bristande empati och hänsynslöshet bidra till en särskilt otrygg tillvaro. Det kan handla om en partner som växlar mellan nedvärdering och bekräftelse, använder skuld och rädsla för att styra eller konsekvent sätter sina egna behov framför andras. Med tiden kan gränsen för vad som uppfattas som normalt förskjutas. Våld, hot, kränkningar och manipulation kanske inte längre beskrivs som särskilt allvarliga. Personen kan börja tvivla på sina egna upplevelser och tänka att situationen har missförståtts eller att det egna agerandet har bidragit till problemen.

När partnern efter en period av kyla, kontroll eller kränkningar plötsligt visar vänlighet kan kontrasten bli påtaglig. Ett vänligt meddelande, en ursäkt eller en tillfällig förändring i beteendet kan väcka starka känslor av lättnad och hopp. Den utsatta börjar kanske återigen tro på att den person som fanns i början av relationen ska komma tillbaka. De positiva stunderna får därmed stor betydelse, trots att de inte förändrar det övergripande mönstret i relationen.

Samtidigt kan mycket av den utsattas uppmärksamhet riktas mot partnerns mående och behov. Försök att förstå, hjälpa och skydda förövaren tar allt större plats, medan den egna sorgen och utsattheten hamnar i bakgrunden. När familj och vänner försöker uppmärksamma problemen kan det uppstå ytterligare konflikter. Omgivningens oro upplevs kanske som oförståelse eller kritik, och den utsatta kan börja dra sig undan från människor som egentligen försöker hjälpa.

Även tanken på att lämna relationen kan väcka starka skuldkänslor. Personen kanske upplever att ett uppbrott innebär att överge någon som mår dåligt, behöver hjälp eller har lovat att förändras. Samtidigt kan rädslan för ensamhet, praktiska konsekvenser och en osäker framtid göra det svårt att se hur ett liv utanför relationen skulle kunna se ut.

Det är viktigt att inte automatiskt tolka dessa beteenden som Stockholmssyndrom. De kan förekomma vid flera former av psykisk utsatthet och behöver förstås utifrån personens situation. Rädsla, känslomässigt beroende, manipulation, traumabindning och olika överlevnadsstrategier kan samverka och bidra till att en människa blir kvar i en relation som skadar henne eller honom.

När kärlek och rädsla blandas ihop

En särskilt komplicerad situation uppstår när samma person som orsakar rädsla också är den som ibland erbjuder närhet, bekräftelse och trygghet.

I en destruktiv relation kan det finnas perioder av stark närhet och kärlek som följs av kritik, avvisande, hot eller andra former av psykisk misshandel. När den utsatta aldrig riktigt vet vilket bemötande som väntar kan relationen bli mycket svår att förhålla sig till.

Efter en konflikt kan förövaren plötsligt bli kärleksfull, be om ursäkt eller lova förändring. Den utsatta får då en tillfällig lättnad från den oro som samma person tidigare har skapat. Det kan bidra till en stark känslomässig bindning.

Ett närliggande begrepp är traumabindning (trauma bonding). Det beskriver en stark känslomässig anknytning som kan utvecklas i en relation präglad av maktobalans, återkommande kränkningar och växlingar mellan negativ och positiv behandling.

Här är det viktigt att skilja mellan begreppen. Stockholmssyndromet har sitt ursprung i gisslansituationer, medan traumabindning oftare används för att beskriva känslomässiga band i återkommande destruktiva relationer. Begreppen överlappar delvis i hur de används, men är inte synonymer och ska inte betraktas som fastställda diagnoser.

En annan mekanism är intermittent förstärkning. Det innebär att en belöning eller positiv respons kommer oregelbundet och oförutsägbart. När uppskattning och närhet blandas med avvisande och kränkningar kan den utsatta bli alltmer upptagen av att försöka återfå de positiva stunderna.

Det kan skapa ett mönster där personen anstränger sig alltmer för att få relationen att fungera, trots att det är förövarens beteende som skapar otryggheten.

Varför är det så svårt att lämna?

En vanlig fråga från omgivningen är varför någon stannar kvar i en relation där personen uppenbart blir illa behandlad. Det kan också vara svårt för den utsatta att själv förstå varför det känns så svårt att bryta upp. Det finns flera möjliga förklaringar.

Rädsla för konsekvenserna. Om förövaren har använt hot, våld, ekonomisk kontroll eller andra former av maktutövning kan ett uppbrott upplevas som farligare än att stanna kvar. I vissa relationer ökar också risken för våld i samband med separation.

Känslomässigt beroende. Den utsatta kan ha kommit att förknippa sin trygghet, självkänsla och framtid med förövaren. Även när relationen är skadlig kan tanken på ett liv utan personen skapa stark oro.

Förhoppningen om förändring. Många håller fast vid minnen av hur relationen var i början eller hur partnern kan vara under de perioder då allt fungerar. Förhoppningen om att den sidan ska komma tillbaka kan bli starkare än insikten om hur relationen faktiskt ser ut.

Förlust av den egna självbilden. Långvarig psykisk misshandel och manipulation kan påverka självkänslan och förmågan att lita på sina egna bedömningar. Den utsatta kanske inte längre vet vad som är rimligt att förvänta sig av en relation.

Även isolering, om förövaren successivt har begränsat kontakten med familj och vänner kan den utsatta sakna både praktiskt och känslomässigt stöd. Det kan göra det ännu svårare att se alternativa möjligheter.

Det är därför viktigt att förstå att ett uppbrott sällan handlar om att bara fatta ett beslut. Det kan krävas både praktiska förutsättningar, stöd utifrån och tid för att återfå tilliten till den egna förmågan.

Hur påverkas den utsatta efteråt?

Även när den hotfulla situationen har upphört kan de psykologiska konsekvenserna finnas kvar under lång tid. Den som har levt under stark kontroll eller återkommande hot kan exempelvis utveckla.

• Hypervigilans och ständig beredskap inför nya hot.
• Ångest och svårigheter att känna sig trygg.
• Sömnproblem och återkommande mardrömmar.
• Skuldkänslor och skam över det som hänt.
• Svårigheter att fatta egna beslut.
• Nedsatt självkänsla och förlorad tillit till den egna förmågan.
• Svårigheter att skapa nya nära relationer.
• Traumarelaterade symtom och i vissa fall PTSD eller komplex PTSD.

Det kan också uppstå en motsägelsefull känsla av saknad efter förövaren. Den utsatta kan längta efter personen samtidigt som hon vet att relationen har varit skadlig. Saknaden kan handla om närheten, bekräftelsen, hoppet om förändring eller den person som förövaren ibland visade upp. Det kan även finnas en sorg över den framtid som aldrig blev verklighet.

Stockholmssyndromet ej en vetenskapligt fastställd diagnos

Trots att begreppet används internationellt är Stockholmssyndromet inte en formellt erkänd psykiatrisk diagnos. Det finns inte upptaget som en egen diagnos i DSM-5-TR eller ICD-11, och det saknas internationellt accepterade diagnostiska kriterier.

Det finns även kritik mot hur begreppet har använts. En invändning är att det riskerar att framställa den utsattas beteende som irrationellt eller sjukligt, trots att det i själva verket kan vara ett sätt att hantera en extremt hotfull situation.

Att visa vänlighet mot en förövare, undvika konfrontation eller uttrycka förståelse behöver inte vara tecken på en känslomässig bindning. Det kan vara ett medvetet eller omedvetet sätt att minska risken för våld. En annan invändning är att begreppet ibland används alltför brett, så att olika former av utsatthet och psykologiska reaktioner blandas ihop.

Det är därför mer korrekt att betrakta Stockholmssyndromet som ett etablerat beskrivande begrepp än som en medicinsk diagnos.

Att förstå och återhämta sig från en destruktiv bindning

För den som har levt i en relation präglad av hot, kontroll eller psykisk misshandel kan det vara en lång process att förstå vad som har hänt. En viktig del är att börja skilja mellan sina egna känslor och den verklighet man har levt i. Det går att sakna någon som har behandlat en illa. Det går att känna kärlek till en person som har skadat en. Det går också att känna medlidande med någon utan att behöva acceptera personens beteende.

Dessa känslor behöver inte vara logiska eller enkla att reda ut. De kan existera samtidigt. Återhämtningen kan bland annat innebära att:

• Börja sätta ord på det som faktiskt har hänt, utan att förminska eller ursäkta det.
• Återupprätta kontakten med människor som erbjuder trygghet och stöd.
• Förstå hur manipulation, rädsla och återkommande bekräftelse kan ha påverkat den egna självbilden.
• Öva på att lita på sina egna känslor, bedömningar och gränser.
• Bearbeta traumatiska erfarenheter med professionellt stöd när det behövs.
• Ge sig själv tid att återfå en känsla av självständighet och trygghet.

Det är också viktigt att inte pressa någon att lämna en destruktiv relation utan att ta hänsyn till personens säkerhet och förutsättningar. Stöd behöver utgå från den utsattas situation, inte från omgivningens förväntningar på hur snabbt ett uppbrott ska ske.

Några avslutande ord…

Stockholmssyndromet beskriver ett fenomen som väcker många frågor om människans förmåga att anpassa sig till hot, rädsla och beroende. Det som utifrån kan framstå som obegriplig lojalitet kan i vissa situationer vara en strategi för att överleva och minska risken för ytterligare skada.

Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att använda begreppet som en förklaring till alla situationer där en människa stannar kvar, försvarar en förövare eller har svårt att bryta en destruktiv relation.

Det finns många psykologiska och sociala faktorer som kan bidra till att en människa blir kvar i en skadlig relation. Rädsla, traumabindning, beroende, manipulation, isolering och förlorad självkänsla kan samverka på olika sätt. Det viktigaste är att inte skuldbelägga den som är utsatt. Att förstå varför man har anpassat sig till någon annans kontroll kan vara ett första steg mot att återta kontrollen över sitt eget liv.

Källhänvisningar