PTSD – posttraumatiskt stressyndrom

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD (Post-Traumatic Stress Disorder), är ett psykiskt tillstånd som kan utvecklas efter att en person har varit med om, bevittnat eller på annat sätt utsatts för en händelse som inneburit allvarlig fara, hot eller stark rädsla. Det kan handla om allt från fysiskt våld, sexuella övergrepp och olyckor till krig, hot, allvarliga sjukdomstillstånd och andra traumatiska upplevelser där den egna eller någon annans säkerhet varit hotad.

PTSD påverkar inte enbart minnet av det som har hänt. Upplevelsen kan fortsätta att göra sig påmind genom kroppsliga reaktioner, känslor, tankar och ett nervsystem som har svårt att återgå till ett tillstånd av trygghet. En person kan förstå rent intellektuellt att faran är över, samtidigt som kroppen reagerar som om hotet fortfarande finns kvar.

Tillståndet kan påverka sömn, koncentration, känsloreglering, relationer och förmågan att fungera i vardagen. Ibland är det tydligt vad som har utlöst besvären, medan andra kan ha svårt att förstå varför vissa situationer, ljud, platser eller möten väcker så starka reaktioner.

PTSD är definitivt inte ett tecken på svaghet eller bristande förmåga att hantera livet. Det är en möjlig följd av att ha varit med om något som överbelastat människans förmåga att bearbeta och integrera en traumatisk upplevelse.

Det är samtidigt viktigt att skilja mellan PTSD och komplex PTSD (C-PTSD). Tillstånden har flera gemensamma symtom, men skiljer sig åt när det gäller traumats karaktär och hur det kan påverka självbild, känsloliv och relationer över tid.

Vad kan orsaka PTSD?

PTSD kan uppstå efter en enstaka traumatisk händelse, men också efter upprepade eller långvariga upplevelser av hot och fara. Det är inte enbart själva händelsen som har betydelse, utan även hur hotfull situationen var, hur utsatt personen kände sig och vilka möjligheter det fanns att skydda sig eller komma undan. Det finns flera typer av händelser som kan ligga bakom PTSD.

Fysiskt våld och hot

Att bli utsatt för misshandel, strypgrepp, rån, överfall, hot med vapen eller andra situationer där den egna säkerheten är allvarligt hotad kan leda till PTSD. Även att bevittna grovt våld mot en annan människa kan utlösa traumatiska reaktioner.

Sexuella övergrepp

Våldtäkt, sexuella övergrepp och andra former av sexuellt våld kan innebära en djupgående kränkning av den personliga integriteten och en stark upplevelse av hjälplöshet. Risken för PTSD är förhöjd efter den här typen av traumatiska händelser.

Olyckor och plötsliga livshotande situationer

Trafikolyckor, arbetsplatsolyckor, bränder, drunkningstillbud och andra händelser där livet eller den kroppsliga säkerheten varit i fara kan ge PTSD. Även att ha bevittnat en allvarlig olycka eller varit närvarande när någon annan skadas svårt kan få långvariga konsekvenser.

Krig, flykt och katastrofer

Att leva under krig, uppleva bombningar, tortyr, förföljelse eller tvingas fly från sitt hem innebär ofta långvarig exponering för hot. Även naturkatastrofer och andra omfattande katastrofer kan utlösa PTSD.

Våld och hot i nära relationer

Att leva med en partner eller familjemedlem som använder fysiskt våld, hot, kontroll eller andra former av allvarlig skrämsel kan innebära att personen under lång tid befinner sig i en situation där tryggheten saknas. Det kan handla om upprepade våldshändelser, hot om våld eller att aldrig veta när nästa utbrott kommer.

Andra svåra och hotfulla upplevelser

PTSD kan också utvecklas efter exempelvis traumatiska upplevelser inom sjukvården, intensivvård, svåra förlossningar och andra situationer där personen upplevt ett allvarligt hot mot sitt liv eller sin kroppsliga integritet.

Det kan även handla om att ha bevittnat svårt lidande, död eller våld mot andra människor. Den som arbetar inom exempelvis räddningstjänst, ambulanssjukvård eller polis kan genom upprepade traumatiska exponeringar utveckla PTSD.

Det är viktigt att förstå att människor reagerar olika på liknande händelser. Två personer kan vara med om samma olycka eller våldssituation, men utveckla helt olika reaktioner efteråt. En person återhämtar sig gradvis, medan en annan får kvarstående traumarelaterade symtom.

Det betyder inte att den ena har varit med om något mindre allvarligt eller att den andra har sämre förmåga att hantera svårigheter. Individuella förutsättningar, tidigare erfarenheter, graden av hot och vilket stöd som finns efteråt kan påverka hur reaktionen utvecklas.

Även psykiskt våld och långvariga situationer ge PTSD

Psykiskt våld, hot, förföljelse, tvång och långvarig kontroll kan skapa en mycket stark och ihållande stressbelastning. Den som lever under sådana förhållanden kan utveckla rädsla, hypervigilans, sömnproblem, ångest och svårigheter att känna sig trygg även efter att situationen har upphört.

Här behöver man samtidigt skilja mellan traumatiska stressreaktioner och diagnosen PTSD. Allvarlig psykisk påfrestning innebär inte automatiskt att kriterierna för PTSD är uppfyllda. Enligt diagnoskriterierna behöver det finnas en exponering för en extremt hotfull eller fasansfull händelse eller serie av händelser. Långvarigt psykiskt våld kan därför behöva bedömas utifrån vad personen faktiskt har varit utsatt för, exempelvis hot om allvarligt våld, tvång och andra traumatiska omständigheter.

Vid upprepade och långvariga traumatiska erfarenheter kan bilden också vara mer komplex och överlappa med det som beskrivs vid C-PTSD.

Det är alltså möjligt att bära på allvarliga traumareaktioner även när man inte uppfyller samtliga diagnostiska kriterier för PTSD. Frånvaron av en viss diagnos innebär inte att det som har hänt saknar betydelse eller att konsekvenserna är mindre verkliga.

Hjärnan och nervsystemet vid PTSD

När en människa uppfattar fara aktiveras kroppens överlevnadssystem. Det autonoma nervsystemet bidrar till att snabbt mobilisera kroppen för att kunna hantera hotet. Hjärnan prioriterar då sådant som har betydelse för överlevnaden framför exempelvis långsiktig planering, reflektion och avvägda beslut.

Detta är en naturlig och nödvändig reaktion. Problemet vid PTSD är att delar av detta alarmsystem fortsätter att reagera även när den ursprungliga faran inte längre finns. Flera områden i hjärnan är involverade i hur traumatiska minnen lagras, bearbetas och återaktiveras.

Amygdala – hjärnans larmsystem

Amygdala är en del av hjärnans nätverk för att upptäcka och värdera känslomässigt betydelsefull information, särskilt sådant som kan innebära hot. Den hjälper till att aktivera kroppens försvarsreaktioner.

Vid PTSD kan hotrelaterade signaler få en oproportionerligt stark betydelse. Ett ljud, en lukt, en blick eller en viss kroppslig känsla kan räcka för att aktivera en kraftig stressreaktion. Hjärnan kan reagera på sådant som liknar den ursprungliga händelsen, även när situationen i sig är ofarlig.

Hippocampus – minnen och sammanhang

Hippocampus har en viktig funktion för minne, inlärning och förmågan att placera upplevelser i ett sammanhang av tid och rum. Vid PTSD kan det bli svårare att uppleva traumatiska minnen som något som tillhör det förflutna. Minnesbilder och kroppsliga reaktioner kan aktiveras så starkt att personen för en stund upplever det som om händelsen händer igen.

Det handlar inte nödvändigtvis om att minnet saknas eller att personen inte vet vad som har hänt. Snarare kan minnet vara förknippat med starka känslomässiga och kroppsliga reaktioner som gör det svårt att uppleva det som något avslutat.

Pannloben – reglering och överblick

Pannloben, framför allt de prefrontala områdena, har betydelse för bland annat impulskontroll, planering, arbetsminne och förmågan att värdera en situation.

Vid stark stress kan aktiviteten i delar av den prefrontala hjärnbarken förändras. Det kan bli svårare att tänka klart, hålla flera saker i huvudet samtidigt och bedöma om ett hot är verkligt eller om det handlar om en påminnelse om något som hänt tidigare. Detta kan bidra till att en person reagerar snabbt och kraftigt innan den medvetna bedömningen hinner komma ikapp.

När kroppen fortsätter att reagera som om faran finns kvar

Vid PTSD kan det autonoma nervsystemet vara mer ”lättaktiverat”. Kroppen kan befinna sig i ett tillstånd av förhöjd beredskap, där små förändringar i omgivningen uppfattas som möjliga hot. Det kan märkas genom:

• Förhöjd puls och hjärtklappning.
• Muskelspänningar och rastlöshet.
• Svettningar, skakningar och yrsel.
• Förändrad andning eller tryck över bröstet.
• Magbesvär och förändrad aptit.
• Svårigheter att varva ner och komma till ro.
• Ökad känslighet för ljud, rörelser och plötsliga förändringar.

En del upplever i stället att kroppen stänger ner. De kan känna sig avstängda, frånvarande, känslomässigt bedövade eller ha svårt att uppfatta vad som händer omkring dem. Det kan bland annat hänga samman med dissociation, som är ett sätt för psyket att hantera överväldigande upplevelser.

Det är viktigt att inte förenkla PTSD till att nervsystemet bara befinner sig i ett konstant kamp- eller flykttillstånd. Reaktionerna kan växla mellan hög aktivering och olika former av nedstängning. Det autonoma nervsystemet samverkar dessutom med hjärnans minnessystem, stresshormoner och andra kroppsliga funktioner.

Vanliga symtom vid PTSD

PTSD kan visa sig på flera olika sätt. En del har tydliga minnesbilder och mardrömmar, medan andra framför allt märker av kroppslig oro, sömnproblem, irritation eller ett starkt behov av att undvika vissa situationer.

Symtomen brukar delas in i olika grupper. I ICD-11, som är Världshälsoorganisationens internationella diagnossystem, ligger tyngdpunkten på tre huvudsakliga symtomområden: återupplevande, undvikande och en ihållande känsla av hot.

Återupplevande av det traumatiska

Ett av de mest utmärkande symtomen vid PTSD är att den traumatiska händelsen återkommer i form av minnesbilder, drömmar eller andra upplevelser som kan kännas mycket verkliga. Det kan handla om.

• Flashbacks, personen kan uppleva att den traumatiska händelsen händer igen. Det kan vara som att förflyttas tillbaka till situationen, med starka känslor och kroppsliga reaktioner.
• Mardrömmar. Drömmar med innehåll som direkt eller indirekt anknyter till traumat. Ibland vaknar personen med stark rädsla utan att minnas själva drömmen.
• Påträngande minnen som bilder, tankar eller känslor dyker upp utan att personen själv försöker tänka på det som hänt.
• Kroppsliga återupplevelser, där kroppen kan reagera med exempelvis hjärtklappning, svettningar, illamående eller muskelspänningar när något påminner om traumat.

Återupplevandet kan utlösas av sådant som till synes är obetydligt. En viss parfym, ett ljud, en plats, en röst eller ett sätt att röra sig kan påminna om den ursprungliga händelsen. Ibland är kopplingen tydlig för personen, men det kan också vara svårt att förstå varför en viss situation framkallar en så kraftig reaktion. Sådana reaktioner brukar beskrivas som triggers vid PTSD, där något i omgivningen aktiverar minnen och reaktioner som är förknippade med traumat.

Undvikande av sådant som påminner om traumat

En annan vanlig reaktion är att försöka undvika allt som väcker minnen eller känslor kopplade till det som har hänt. Det kan handla om att undvika platser, människor, samtalsämnen eller aktiviteter som påminner om traumat. En person som har blivit utsatt för våld kan exempelvis undvika vissa miljöer, situationer där andra kommer för nära eller personer som har ett liknande kroppsspråk som förövaren.

Undvikandet kan även vara mer inåtriktat. Personen kanske försöker hålla sig sysselsatt hela tiden, arbetar överdrivet mycket, använder alkohol eller andra substanser eller undviker att känna efter vad som händer inombords. På kort sikt kan undvikandet ge en känsla av lättnad. Samtidigt kan det på längre sikt begränsa livet och göra det svårare att bearbeta det som har hänt.

Överspändhet och ständig beredskap

Vid PTSD kan kroppen ha svårt att skilja mellan verklig fara och situationer som bara påminner om en tidigare traumatisk upplevelse. Personen kan därför gå omkring med en känsla av att något obehagligt när som helst kan inträffa. Det kan vara svårt att slappna av, även i sammanhang där det egentligen finns trygghet. Vanliga symtom är:

• Hypervigilans, alltså en överdriven vaksamhet på omgivningen.
• Lättskrämdhet och starka reaktioner på plötsliga ljud eller rörelser.
• Sömnsvårigheter och återkommande uppvaknanden.
• Irritabilitet och svårigheter att kontrollera ilska.
• Koncentrationsproblem och försämrat arbetsminne.
• En känsla av inre rastlöshet eller att aldrig riktigt kunna slappna av.

Hypervigilans innebär att hjärnan hela tiden söker efter möjliga tecken på fara. Personen kan exempelvis vilja ha uppsikt över dörrar och utgångar, reagera på ljud i trapphuset eller känna ett behov av att kontrollera vilka människor som befinner sig i närheten.

Det kan vara särskilt påtagligt hos personer som tidigare har levt med hot, våld eller oförutsägbara situationer. Att ständigt behöva vara beredd kan ha varit ett sätt att skydda sig då, men fortsätter ibland även när hotet har upphört.

Förändringar i känslor, tankar och självbild

Traumatiska upplevelser kan påverka hur en person ser på sig själv, andra människor och världen i stort. Det kan exempelvis visa sig genom:

• Skuld och skam över det som har hänt.
• En känsla av att ha misslyckats eller inte ha kunnat skydda sig själv.
• Svårigheter att känna glädje, närhet eller tillit.
• Nedstämdhet och känslomässig avstängning.
• En upplevelse av att framtiden är begränsad eller att något dåligt alltid kommer att hända.
• Förlorat intresse för sådant som tidigare upplevdes meningsfullt.

En person som har blivit utsatt för våld kan exempelvis börja ifrågasätta sitt eget omdöme, sin förmåga att bedöma människor eller sitt eget värde. Det kan också finnas en stark känsla av skuld över att inte ha agerat annorlunda under händelsen.

Det är viktigt att förstå att ansvaret för våld och övergrepp ligger oavsett hos den som utsätter någon annan. Att en person inte lyckades försvara sig, fly eller säga ifrån innebär inte att personen bär ansvar för det inträffade.

Dissociation, när kontakten med nuet förändras

Dissociation kan förekomma vid PTSD och är ett fenomen där delar av upplevelsen av verkligheten, kroppen, känslorna eller minnet tillfälligt kopplas bort eller förändras.

Det kan vara ett sätt för psyket att hantera en situation som upplevs som överväldigande. När det inte går att fly eller försvara sig kan en människa ibland reagera genom att bli mentalt frånvarande eller känslomässigt avstängd. Dissociation kan bland annat visa sig genom:

• Depersonalisation. En känsla av att vara frånkopplad från sig själv eller den egna kroppen.
• Derealisation, att omgivningen kan kännas overklig, avlägsen eller som om man befinner sig i en dröm.
• Minnesluckor, man har svårigheter att minnas delar av en traumatisk händelse eller perioder i samband med den.
• Känslomässig avstängning. Personen kan uppleva att känslorna försvinner eller blir svåra att nå.

Ibland kan dissociation uppstå i samband med starka traumapåminnelser. Personen kan då känna sig frånvarande, få svårt att följa ett samtal eller uppleva att tiden försvinner.

Det är också möjligt att dissociation förekommer utan att personen själv förstår vad det handlar om. Det kan i stället beskrivas som att vara dimmig i huvudet, försvinna in i sig själv eller ha svårt att känna sig närvarande.

Dissociation är inte ett krav för att få diagnosen PTSD, men kan vara en del av symtombilden. Det finns även en särskild dissociativ undergrupp av PTSD i DSM-5, där depersonalisation och/eller derealisation förekommer.

Fysiska symtom och kroppsliga konsekvenser

PTSD är inte enbart ett psykiskt tillstånd. Den långvariga stressbelastningen och kroppens återkommande aktivering kan påverka flera kroppsliga funktioner.

Det är vanligt med exempelvis huvudvärk, muskelvärk, spänningar i nacke och axlar, mag- och tarmbesvär, hjärtklappning och en påtaglig trötthet.

Sömnen påverkas ofta, både genom svårigheter att somna och genom att personen vaknar flera gånger under natten. Mardrömmar och en känsla av att behöva vara på sin vakt kan göra det svårt att få den återhämtning som kroppen behöver.

Långvarig stressaktivering kan även påverka kroppens hormonella stressystem, bland annat samspelet mellan hypotalamus, hypofysen och binjurarna, det så kallade HPA-systemet. Kortisol och andra stressrelaterade signalämnen är involverade i kroppens anpassning till hot och belastning. Forskningen visar dock inte någon enhetlig hormonell förändring som gäller för alla med PTSD.

Det är också vanligt att PTSD förekommer tillsammans med andra kroppsliga och psykiska besvär. Långvarig smärta, depression, ångest och olika former av sömnproblem kan exempelvis förekomma samtidigt. Samtidigt behöver kroppsliga symtom bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Alla besvär ska inte automatiskt förklaras med trauma eller PTSD.

När symtomen inte syns utåt

PTSD behöver inte innebära att en person ständigt visar rädsla, gråter eller berättar om sina upplevelser. Många försöker i stället hålla vardagen fungerande och döljer hur de egentligen mår. En person kan arbeta, ta ansvar för familjen, träffa människor och sköta praktiska uppgifter, samtidigt som det pågår en ständig inre ansträngning för att hantera oro, minnen och kroppsliga reaktioner. Andra drar sig undan, blir mer lättirriterade eller får svårt att hantera sådant som tidigare fungerade utan större problem.

Det kan också finnas en skillnad mellan hur personen fungerar i trygga sammanhang och hur reaktionerna ser ut när något påminner om traumat. En till synes vardaglig situation kan då väcka en stark stressreaktion. Det är därför inte alltid möjligt att förstå hur någon mår genom att enbart se på personens yttre beteende eller vardagliga funktionsförmåga.

När kan PTSD uppstå efter en traumatisk händelse

Det är vanligt att människor reagerar starkt efter en traumatisk upplevelse. Rädsla, sömnsvårigheter, oro, påträngande minnen och kroppslig stress kan förekomma under den första tiden. Det innebär inte automatiskt att personen har utvecklat PTSD.

För många minskar reaktionerna gradvis när faran är över och kroppen får möjlighet att återhämta sig. För andra blir symtomen kvar och börjar påverka vardagen mer påtagligt.

För att diagnosen PTSD ska bli aktuell behöver symtomen ha funnits under en viss tid och innebära en tydlig påverkan på personens funktionsförmåga. Enligt ICD-11 ska symtomen ha kvarstått i minst flera veckor. I DSM-5 anges en varaktighet på mer än en månad. Det finns alltså en viss skillnad mellan diagnossystemen.

Det är också möjligt att symtomen kommer först efter en längre tid. Personen kanske till en början lyckas hålla ihop vardagen, men får senare allt svårare att hantera minnen, känslor och situationer som påminner om det inträffade. Det kan exempelvis ske när en person lämnar en hotfull situation, avslutar en destruktiv relation eller äntligen kommer till en plats där det finns möjlighet att slappna av. Reaktionerna kan då bli tydligare, trots att den ursprungliga faran inte längre finns kvar.

Skillnaden mellan PTSD och C-PTSD

PTSD och komplex PTSD, C-PTSD (Complex Post-Traumatic Stress Disorder), har flera gemensamma symtom. Båda tillstånden kan innebära återupplevande av traumatiska händelser, undvikande, överdriven vaksamhet och svårigheter att känna trygghet.

Den tydligaste skillnaden är att C-PTSD även innefattar mer genomgripande svårigheter med känsloreglering, självbild och relationer.

PTSD uppstår ofta efter en avgränsad traumatisk händelse, exempelvis en allvarlig olycka, ett överfall eller en våldtäkt. C-PTSD förknippas oftare med upprepade eller långvariga traumatiska erfarenheter, särskilt när personen har befunnit sig i en situation som varit svår eller omöjlig att ta sig ur.

Det kan exempelvis handla om långvarig misshandel, upprepade sexuella övergrepp under uppväxten, tortyr eller att under lång tid leva under allvarliga hot och kontroll.

Det är dock viktigt att inte göra skillnaden alltför förenklad. En enskild traumatisk händelse kan i vissa fall leda till C-PTSD, och upprepade traumatiska händelser behöver inte automatiskt innebära att personen utvecklar C-PTSD. Det är symtombilden som avgör diagnosen, inte enbart hur många händelser personen har varit med om.

Vid C-PTSD tillkommer tre områden som brukar beskrivas som störningar i självorganiseringen:

• Svårigheter med känsloreglering: Känslor kan bli mycket intensiva och svåra att hantera. Det kan också finnas perioder av känslomässig avstängning eller tomhet.
• Negativ självbild. En ihållande känsla av att vara värdelös, misslyckad eller mindre värd än andra. Skuld och skam kan bli djupt rotade.
• Svårigheter att känna tillit, närhet och trygghet tillsammans med andra människor. Personen kan dra sig undan eller ha svårt att upprätthålla nära relationer.

En annan skillnad man bör ha i åtanke, är att ICD-11 har separata diagnoser för PTSD och C-PTSD. Enligt detta system ställs inte båda diagnoserna samtidigt. I det amerikanska diagnossystemet DSM-5 finns däremot ingen separat C-PTSD-diagnos. Där ryms delar av den komplexa symtombilden inom den bredare PTSD-diagnosen. Detta är en viktig skillnad när man läser forskning och information från olika länder.

Skillnaden mellan PTSD och långvarig stress

PTSD och långvarig stress (kronisk stress) kan ha flera gemensamma symtom. Det gäller exempelvis sömnproblem, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, trötthet, ångest och en känsla av att aldrig riktigt kunna slappna av. Det finns dock en viktig skillnad.

Vid PTSD finns en koppling till en eller flera traumatiska händelser som uppfyller diagnosens traumakriterier. Symtombilden innefattar bland annat återupplevande av traumat och ett undvikande av sådant som påminner om det inträffade.

Vid långvarig stress kan belastningen i stället ha byggts upp under lång tid genom exempelvis hög arbetsbelastning, bristande återhämtning, omsorgsansvar eller långvariga påfrestningar i privatlivet. Det betyder inte att långvarig stress är mindre allvarlig. Den kan påverka både hjärnan, nervsystemet och kroppens funktioner på ett omfattande sätt. Men det är olika tillstånd som behöver bedömas utifrån sina respektive kriterier. Det förekommer också att en person har både PTSD och ett utmattningssyndrom eller andra stressrelaterade besvär.

PTSD och andra psykiska tillstånd

PTSD kan ibland vara svårt att skilja från andra psykiska tillstånd eftersom symtomen överlappar. Det är också vanligt att flera tillstånd förekommer samtidigt.

Depression
Nedstämdhet, förlorat intresse, känslomässig avstängning och negativa tankar kan förekomma vid både PTSD och depression. Vid PTSD finns dessutom en tydlig koppling till traumatiska minnen, återupplevande och undvikande.

Ångestsyndrom
Stark oro, kroppslig anspänning, hjärtklappning och svårigheter att slappna av kan förekomma vid flera ångesttillstånd. Vid PTSD är symtomen kopplade till traumatiska erfarenheter.

Paniksyndrom
Panikattacker kan förekomma vid PTSD, men paniksyndrom kan också finnas utan någon traumatisk bakgrund. Det är därför viktigt att skilja mellan själva panikreaktionen och vad som utlöser den.

Dissociativa tillstånd
Overklighetskänslor, minnesluckor och frånvaro kan förekomma vid PTSD, men även vid andra dissociativa tillstånd. En noggrann bedömning behövs för att förstå vad symtomen beror på.

Borderline (EIPS)
Det finns överlappningar mellan C-PTSD och emotionellt instabil personlighetsstörning, särskilt när det gäller känsloreglering och relationssvårigheter. Det är samtidigt olika diagnoser med delvis olika symtombilder och bakomliggande mönster.

Missbruk
Alkohol-, läkemedels- och substansbruk kan förekomma tillsammans med PTSD. En del försöker dämpa oro, sömnproblem, ångest och påträngande minnen genom att använda alkohol, narkotiska substanser eller läkemedel. Det kan exempelvis handla om lugnande preparat, sömnmedel eller smärtstillande läkemedel som används oftare eller i högre doser än ordinerat. I vissa fall utvecklas ett beroende eller ett skadligt bruk som ytterligare försvårar situationen.

Användningen kan ge en tillfällig känsla av lindring, men riskerar på längre sikt att förvärra sömnproblem, ångest och psykisk ohälsa. Alkohol och vissa läkemedel kan dessutom påverka varandra och innebära medicinska risker. Därför är det viktigt att även uppmärksamma eventuellt läkemedelsberoende och substansbruk vid utredning och behandling av PTSD.

Det är också viktigt att förstå att ett sådant bruk ibland är ett försök att självmedicinera obehandlade traumabesvär, snarare än ett problem som uppstått helt oberoende av traumat. En korrekt bedömning behöver därför ta hänsyn till hela symtombilden, personens livssituation och tidigare erfarenheter.

Varför utvecklar vissa PTSD

Alla människor som utsätts för traumatiska händelser utvecklar inte PTSD. Många återhämtar sig utan att få långvariga besvär, medan andra får symtom som kan påverka livet under lång tid. Det finns ingen enskild förklaring till varför reaktionerna skiljer sig åt. Forskning har identifierat flera faktorer som kan påverka risken att utveckla PTSD.

• Hur allvarlig och hotfull händelsen var.
• Om personen upplevde stark hjälplöshet eller saknade möjlighet att komma undan.
• Om det rörde sig om en enstaka händelse eller upprepade traumatiska erfarenheter.
• Tidigare traumatiska upplevelser och psykisk ohälsa.
• Om personen hade tillgång till trygghet och stöd efter händelsen.
• Om hotet fortsatte även efter den ursprungliga händelsen.

Tidigare erfarenheter kan påverka hur en människa reagerar på nya traumatiska upplevelser. En person som har levt med otrygghet under uppväxten kan exempelvis ha utvecklat en hög vaksamhet redan innan en senare traumatisk händelse inträffar.

Samtidigt kan även en person utan tidigare psykisk ohälsa utveckla svår PTSD efter en enskild allvarlig händelse. Det finns alltså ingen enkel uppdelning mellan människor som är starka och människor som är sårbara. Traumatiska reaktioner handlar om ett samspel mellan händelsen, individens förutsättningar och omständigheterna före och efter traumat.

Hur ställs diagnosen PTSD

En PTSD-diagnos ställs genom en klinisk bedömning av läkare eller psykolog med kunskap om traumarelaterad problematik. Utredningen omfattar bland annat personens traumatiska erfarenheter, vilka symtom som finns, hur länge de har funnits och hur mycket de påverkar vardagen.

Det är inte nödvändigt att berätta varje detalj om det traumatiska som har hänt för att en utredning ska kunna påbörjas. Det viktiga är att vårdpersonalen får tillräcklig information för att förstå symtombilden och kunna göra en bedömning. I utredningen kan även andra psykiska och kroppsliga tillstånd behöva undersökas. Exempelvis kan sömnproblem, koncentrationssvårigheter och hjärtklappning ha flera möjliga förklaringar.

Självskattningsformulär kan användas som ett stöd, men de kan inte ensamma fastställa diagnosen.

Det är också viktigt att skilja PTSD från en akut stressreaktion. Efter en traumatisk händelse kan en person få kraftiga stressymtom utan att det innebär att PTSD har utvecklats. Om symtomen kvarstår och uppfyller diagnoskriterierna kan en PTSD-diagnos bli aktuell.

När bör man söka hjälp

Om symtom efter en traumatisk händelse inte minskar, eller om de börjar påverka sömn, arbete, relationer och vardagsliv, är det viktigt att söka hjälp. Det gäller även om det har gått lång tid sedan händelsen inträffade. PTSD kan finnas kvar under många år, men det betyder inte att tillståndet är permanent eller att det saknas möjligheter till förbättring.

En del har svårt att själva koppla sina besvär till tidigare traumatiska upplevelser. Det är inte heller ovanligt att man söker hjälp av helt andra anledningar. Det kan handla om destruktiva relationer, återkommande panikattacker, ångest, utmattning, sömnproblem eller svårigheter att få vardagen att fungera. Personen kanske inte ens är medveten om att det finns en bakomliggande traumaproblematik, utan uppfattar besvären som separata problem.

Här kan samtalsstöd ha stor betydelse. Genom att få möjlighet att berätta om sin livssituation, tidigare erfarenheter och nuvarande svårigheter kan samband som tidigare varit otydliga börja framträda. Ibland kan det vara först när man sätter ord på sådant man varit med om som man börjar förstå hur mycket det fortfarande påverkar en.

Det behöver inte heller handla om att personen själv identifierar en specifik traumatisk händelse. Upprepade erfarenheter av otrygghet, hot, våld eller destruktiva relationer kan ha blivit en så invand del av livet att man inte längre reflekterar över hur de har påverkat ens sätt att tänka, känna och reagera.

Samtalsstöd kan därför vara ett viktigt första steg för att uppmärksamma traumarelaterade besvär, även när PTSD eller C-PTSD ännu inte finns med i personens egen förståelse av situationen. Genom samtal kan man också få hjälp att sortera sina upplevelser, förstå vilka svårigheter som behöver uppmärksammas och identifiera behov av ytterligare stöd.

Samtalsstöd eller terapi kan även fungera som en väg vidare till andra professionella insatser. Om det framkommer tecken på PTSD, C-PTSD eller annan traumarelaterad problematik kan personen få vägledning kring hur man söker vidare hjälp, exempelvis genom vårdcentralen, psykiatrin eller en mottagning med särskild kompetens inom trauma. På så sätt behöver personen inte själv ha hela bilden klar för sig eller veta vilken hjälp som behövs från början.

I Sverige kan man vända sig till vårdcentralen eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning för en första medicinsk bedömning. Vid behov kan man få hjälp vidare till traumainriktad utredning och behandling. Det gör också tydligt att samtalsstöd och traumabehandling kan komplettera varandra, utan att framställa dem som samma sak.

Att förstå PTSD är en del av vägen framåt

Att leva med PTSD kan innebära att vardagen begränsas av sådant som andra människor knappt reflekterar över. Ett ljud, en blick, en viss situation eller en oväntad förändring kan väcka reaktioner som känns svåra att kontrollera.

För den som inte själv har upplevt det kan det vara svårt att förstå varför en händelse som ligger långt tillbaka i tiden fortfarande påverkar livet så mycket. Men traumatiska erfarenheter handlar inte enbart om vad som hände då. De kan också påverka hur en människa uppfattar sig själv, andra människor och sin omgivning långt efteråt.

Att förstå sambandet mellan traumatiska upplevelser, hjärnans bearbetning, nervsystemets reaktioner och kroppens stressystem kan därför ge en viktig förklaring till varför besvären uppstår och varför de ibland blir kvar.

Det finns behandlingar som kan hjälpa vid PTSD och C-PTSD. Återhämtning behöver inte heller innebära att allt som hänt glöms bort. Det handlar snarare om att det förflutna gradvis ska kunna få vara just förflutet, utan att fortsätta styra kroppens reaktioner och begränsa livet i nuet.

Källhänvisningar