Från den drabbades perspektiv
Det här avsnittet utgår från frågor som ofta dyker upp hos dem som har levt nära en narcissist. Frågor som sällan har enkla svar, men som ändå bär på något viktigt, en vilja att förstå det man har varit med om.
Avsnittsinformation: I det här avsnittet besvaras vanliga frågor om narcissism ur den drabbades perspektiv. Fokus ligger på varför det är svårt att förstå och lämna en narcissistisk relation, varför omgivningen ofta har svårt att sätta sig in i situationen, samt varför tomhet och förvirring kan uppstå efteråt. Avsnittet lyfter även lite kort om samspelet mellan psyke och kropp, hur nervsystemet påverkas och varför det gör processen mer komplex än den ofta framstår utifrån.
Varför är det så svårt att förstå en narcissist?
En av de vanligaste frågorna är varför det är så svårt att förstå en narcissist. Hur de tänker, varför de agerar som de gör. Där hamnar många. Man försöker få ihop det logiskt, få ett grepp om det. Men det är just där det ofta låser sig.
Det finns inte riktigt någon logik att förstå på det sättet. Och ju mer man försöker nå fram, desto mer energi går åt till något som i praktiken inte leder vidare. Det som däremot gör skillnad är när man börjar se mönstret. När man börjar känna igen beteenden, återkommande dynamik, hur det påverkar en själv. Det är där förståelsen börjar landa, inte i personen, utan i helheten.
Varför förstår inte omgivningen hur svårt det är?
En annan återkommande upplevelse är känslan av att inte bli förstådd av omgivningen. Att människor runt omkring säger saker som “det är väl bara att lämna” eller “bryt kontakten”, utan att riktigt förstå vad det innebär.
Har man inte själv varit i en sådan relation är det svårt att sätta sig in i det. Det handlar inte bara om vad som syns utåt, utan om en gradvis nedbrytning, en förvirring som växer fram över tid. Många som söker stöd beskriver just den känslan, att vara ensam i något som samtidigt är ganska vanligt.
När barnet tar den narcissistiska förälderns sida
Det blir ännu mer komplext när barn finns med i bilden. När barnet tar den narcissistiska förälderns sida och man själv blir den som får bära skulden. Det är en av de svårare situationerna, och det finns sällan några snabba lösningar där.
Barn påverkas, formas, tar efter. I vissa fall handlar det om ren påverkan, i andra om att barnet utvecklar egna mönster som ligger nära det de vuxit upp med. Då handlar det ofta mer om att hålla sig stabil i sig själv, inte dras med i samma dynamik, och ha ett mer långsiktigt perspektiv, även om det gör ont.
Läs även om att ha barn med en narcissist för mer ingående kunskap.
“Hur kunde jag vara så dum?”
Efter en sådan relation är det också vanligt att vända blicken mot sig själv. Att tänka “hur kunde jag vara så dum?” eller “varför såg jag inte det tidigare?”.
Men det är en efterkonstruktion. När man står mitt i det ser man inte klart. Man är påverkad, ofta manipulerad, och har sällan det utrymme som krävs för att stanna upp och reflektera. När man senare börjar förstå helheten faller bitarna på plats, och då blir det också tydligt att ens reaktioner inte var konstiga i den situation man befann sig i.
Tankar på att hämnas
Många bär också på en vilja att ge igen. Att på något sätt få upprättelse. Det är en naturlig känsla. Samtidigt är det sällan en väg som leder framåt.
Det som faktiskt gör skillnad är något annat. Att börja bygga upp sig själv igen. Att rikta fokus bort från den andra personen och tillbaka till sitt eget liv. Det är där förändringen sker, även om det inte alltid känns så i stunden.
Dessutom bryter man och stannar inte kvar i den negativa energin. Läs mer om hämnd i artikeln om Hämndbegär – Varför det känns rätt men inte hjälper
Varför är det så svårt att lämna?
En fråga som nästan alltid kommer upp är varför det är så svårt att lämna. Och svaret ligger inte bara i det känslomässiga.
Det handlar också om kroppen. Nervsystemet. Den här pendlingen mellan varmt och kallt, närhet och avstånd, som skapar ett starkt beroende. Man vänjer sig vid intensiteten. Vid påslaget. Så när det försvinner uppstår inte bara ett lugn, utan ofta en tomhet.
Det som sker över tid är att man hamnar i ett mönster där belöning och stress blandas. De stunder som känns bra blir starka, ibland nästan överväldigande, just för att de bryter av mot det svåra. Det gör att man börjar längta efter de stunderna, hålla fast vid dem, och hoppas att de ska komma tillbaka.
Samtidigt pågår det något mer i bakgrunden. Kroppen vänjer sig vid att vara i ett tillstånd av beredskap. Att läsa av signaler, anpassa sig, försöka undvika konflikt. Det blir ett konstant påslag i systemet, även om man inte alltid är medveten om det.
När man då försöker lämna bryter man inte bara en relation, man bryter också ett invant tillstånd. Det som varit kaotiskt kan paradoxalt nog kännas bekant, och det som är lugnt kan kännas tomt eller till och med obehagligt.
Det är också därför många går tillbaka, trots att de vet att relationen inte är bra för dem. Det handlar inte om brist på vilja, utan om hur djupt det här mönstret sitter, både psykologiskt och fysiologiskt.
En annan del är att man ofta har tappat bort sig själv längs vägen. Gränser har suddats ut, den egna riktningen har blivit otydlig, och beslut fattas inte längre från en stabil plats. Då blir det också svårare att hålla fast vid ett uppbrott, även om man innerst inne vet att det är rätt.
Så svårigheten att lämna handlar sällan om en enskild faktor. Det är flera lager som samverkar, känslor, tankemönster, kroppens reaktioner och det invanda i relationen.
När man börjar förstå det, blir det också lättare att se varför det inte bara handlar om att “ta ett beslut”, utan om en process där både kropp och sinne behöver hinna med.
Fördjupad läsning: Lämna narcissist – steg för steg mot frihet
Varför känner man sig tom eller förvirrad efteråt?
Den tomheten kan vara svår att förstå om man inte vet vad den handlar om. Kroppen har varit inställd på hög beredskap under lång tid. När det plötsligt blir tyst uppstår ett slags vakuum.
Samtidigt har många tappat bort sig själva längs vägen. Man har anpassat sig, levt efter någon annans verklighet, och när man står där ensam finns inte riktigt samma tydliga känsla av vem man är.
Det gör att det kan kännas märkligt nog tryggt att gå tillbaka. Inte för att det är bra, utan för att det är bekant. Det är här många fastnar i att pendla fram och tillbaka. Inte för att de vill, utan för att både psyket och kroppen är invanda i mönstret.
Kropp och psyke – en helhet
I allt det här är det lätt att börja dela upp saker, det mentala för sig och det fysiska för sig. Men i praktiken hänger allt ihop. Nervsystem, hjärna, kroppens reaktioner.
När man börjar se den helheten blir det också lättare att förstå varför man reagerar som man gör. Och kanske ännu viktigare, att det finns en naturlig process i det.
Att ta sig ur en narcissistisk relation är sällan ett tydligt steg från punkt A till punkt B. Det är mer en rörelse. Fram och tillbaka ibland. Men med tiden, och med ökad förståelse, blir riktningen tydligare.
